AVRESA

PETRI

Kärleken finns inom dig, den försvinner inte med honom. Du valde att ge den till någon, du kan ge den bort igen. Två år tar det att komma över, om två år blir du kär igen. Det lovade Petri min boxningstränare. Jag tror honom.

POSTVALPARAISO

Jag har packat upp några av banankartongerna nu. I ett nytt rum. Men jag är rädd att lukten ska försvinna.
Morgonen efter att jag kommit hem kunde jag inte öppna väskorna. Det kändes som ett brott att packa upp, ett svek att lägga kläderna i tvättmaskinen. I fickorna på min svarta jeanskjol låg sandkorn från Atacamöknen. Fläckarna på mina byxor var chilensk jord. Smuts, skit, snor och blod. Till slut ställde jag mig i duschen. Det värkte att skölja bort hans handavtryck från min hud, dammet från hårbotten, svetten från de sista dagarna tillsammans. Jag tvålade inte in mig, skrubbade inte. Det svarta under naglarna kunde vara spår av vad som helst underbart. Varje dag tittade jag noga på mina händer, efter några veckor hade det röda billiga nagellacket helt fallit av fingrarna, blåmärkena på smalbenen bleknat och försvunnit. Fickorna på min militärjacka ska jag aldrig aldrig tömma, det är min sista kompromiss. Där ligger små genomskinliga plastpapper i grönt, gult, rosa och orange; resterna av godisbitarna som lastbilschauffören gav oss på väg genom öknen. Han hade en enorm påse vid förarsätet. När jag vaknade hade Cristian ätit många fler än vad som är artigt. Ibland på tunnelbanan tar jag upp några plastpapper och tittar och luktar, ibland lägger jag bara handen på bröstet och känner hur det prasslar.
Cristian brukade stå länge med en sax framför spegeln i mitt badrum; göra olika miner och trimma mustaschen, men håret i nacken rörde han aldrig. Flako, hans bästa vän hade klippt frisyren, den där speciella frisyren, innan han dog.
När vi kom till flygplatsen hade jag den stora svenska ryggsäcken, pappas lilla rullvagn, tygväskan från Camara Lucida, Cristians sönderfallande portfölj som man ska ha viktiga papper i inlindad i en flygplanspåse, miniryggsäcken från Valparaisos överskottsbolag där de sålde nazipins och två fulla plastpåsar från vår matvaruaffär. Det sista jag såg var Cristian bakom avspärrningarna, i sin ljusblåa kavaj med laxrosa innerfoder, i min mjukiströja, mina Cheapmondayjeans, mina långkalsonger och min underställströja. Han satte på sig alla kläder som inte fick plats i väskorna och sov i dem många nätter. Under mig Anderna, stora vilande jättedjur. Jag försökte urskilja vägar i ökenlandskapet, försökte se bilar och små människor som väntade på att få lift. Men inget. Jag svor åt alla jävla européer, svor att jag skulle komma tillbaka, berätta för Cristian och Nati hur deras kontinent ser ut uppifrån.
På mitt golv står fortfarande en orörd väska. Pappas rullväska med alla papperslappar från Valparaiso. Flyers, snabba anteckningar, kartor söderut och norrut, vykort, festivalprogram, kondomförpackningar, kontaktkartor, bussbiljetter, punkfanzines, läkarkvitton och skolscheman.
Idag tog jag upp en fotobok, och lukten slog mig rakt i magen. Fukt, ohyra och tusentals snabba steg från fotoskolan på Plaza Echauren till torget där Cristian står och väntar på mig.

CALAMA